Arbetsliv och delaktighet – vad är problemet?

Ett nytt år har rivstartat. För oss på Myndigheten för delaktighet innebär det att vi har summerat upp året som gått men också dragit igång många nya aktiviteter som ska föra oss vidare på vår utvecklingsresa.

På det nya året har jag också fått några nya Facebook vänner. En av dem är Emily Muthar, en aktivist från föreningen Grunden. Emily är ständigt på hugget. Hon har själv gått i särskolan och jobbar i daglig verksamhet. Det är så mycket hon tycker är fel, behöver förändras och bli bättre.

– Jag blir galen för att inget händer! skrev hon en kväll.

En annan kväll när hon hade tittat på finansministern och moderaternas ekonomiska talesperson på TVs Agenda skrev hon:

– Om det går så bra för Sverige som dom säger. Varför höjer de inte garantinivån i aktivitetsersättningen och sjukersättningen?!

Förutom allt annat hon gör är Emily också så kallad brukarrevisor i Göteborg där hon bor. I den rollen besöker hon personer på olika LSS och stödboenden. Hon berättar för mig att hon träffar många som inte ens har råd att betala sina omsorgsavgifter, hyror och mat. Anhöriga får skjuta till varje månad och vardagliga nöjen som bio, äta kebab eller åka på semester är helt omöjligt. Många måste söka försörjningsstöd från kommunen.

På mitt skrivbord här på jobbet ligger en hög med PowerPoint-bilder som beskriver hur den ekonomiska situationen för personer som lever på garantinivå i socialförsäkringssystemet har utvecklats.  De bekräftar i alla delar Emilys bild.

Andelen som lever i ekonomisk utsatthet har ökat kraftigt bland de som är beroende av stöd från aktivitetsersättning eller sjukersättning och som aldrig har arbetat. I början av 2000-talet var andelen drygt 30 procent, förra året nära 70 procent. Det är en dramatisk kurva!

Ofta är det här personer som direkt efter gymnasiet går in i aktivitetsersättning som senare när de fyllt 30 övergår i sjukersättning. Majoriteten kommer statistiskt sett aldrig att få ett lönearbete, med eller utan subvention, under sin livstid. Det betyder inte att de inte kan arbeta. Flera olika rapporter har konstaterat att en inte oansenlig andel av dem skulle kunna klara av att ha ett arbete om de fick rätt stöd.

Att arbeta är viktigt för delaktigheten i samhället. Det är viktigt för självkänslan och det sociala nätverket. Men man ska inte heller glömma att arbete också är en försäkran om att inte behöva leva i ekonomisk utsatthet eller fattigdom.

Jag kan inte låta bli att undra hur det kan vara så, att vi i ett rikt land som Sverige inte kan garantera att personer, som av psykiska eller fysiska skäl inte kan arbeta, ges en trygg ekonomisk situation som omfattar det mest grundläggande i livet. Det känns på något sätt ovärdigt. Jag kan inte heller sluta uppröras över vilket extremt samhällsekonomiskt resursslöseri det är. Att vi på den svenska arbetsmarknaden trots så många stödåtgärder ändå är usla på att tillvarata den kapacitet och kompetens som finns hos personer med funktionsnedsättning.

Lagar är viktiga för Emily och framförallt allt ska det vara rättvist. Hon tycker att det är så mycket i både skolan och senare som vuxen som inte är det. Hon tycker att personer med funktionsnedsättning diskrimineras. De räknas bort och skuffas undan i sär-verksamheter.

- Det står i skollagen till exempel, brukar hon skriva, att skolan ska utformas utifrån varje elevs behov. Varför ska då vi tvingas gå i en ”särskola” och inte få betyg som räknas på riktigt och som kan ge oss jobb?

Att vara Facebookvän med Emily är en stor inspiration. Jag lär mig och förstår nya saker. Dessutom kan jag inte låta bli att ryckas med av hennes engagemang och energi.

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Publicerad: 2017-03-01