Även teckenspråkiga ska höras!

För många år sedan besökte jag en skola i Tanzania. I ett klassrum satt tjugo barn. De satt där med stora hörlurar på sig. Ett brus från all teknik var påtaglig i rummet. Vissas hörlurar var inte ens anslutna utan sladdarna hängde lösa i luften. Flera av barnen såg ut som de sov, andra tittade drömmande ut genom fönstret eller ritade planlöst med en penna på pappret framför sig. ”De är dövstumma!” förklarade läraren. Fast egentligen menade han nog döv-dumma. ”Jag ska lära dem att tala!” fortsatte han och skrev ett ord på swahili på tavlan. De barn som råkade tittade upp såg förvånade ut. Förmodligen hade de ingen aning om vad ordet på tavlan betydde eller vad läraren egentligen höll på med.

Kommunikation är lika livsnödvändigt som att äta. Om man förnekas möjligheten att utveckla sin kommunikation blir man både arg, bråkig och slutar utvecklas. Ja, jag skulle nog gå så långt som att säga att utan kommunikation kan man inte leva.  Men  kommunikation kan däremot ske på så olika sätt. Ändå är det som om vi i samhället bestämt att en typ av kommunikation är normal och en annan inte.  Utan att kanske tänka oss för förnekar vi, eller kringskär, på så sätt många barn,  ungdomar och vuxnas, förutsättningar att utveckla sin fulla potential och rätt till självbestämmande.

När jag för första gången besökte Manillaskolan, en specialskola för döva som låg på Djurgården i Stockholm,  minns jag att jag var så förbryllad över att så många barn i en stor gammal stenbyggnad kunde låta så lite. De måste ha en väldigt hämmande pedagogik här tänkte jag. Men sen fattade jag, barnen babblade, retades och bråkade hela tiden, precis som andra barn. Det var bara det att dom gjorde det på teckenspråk.  Ett annat studiebesök, denna gång på Hällsboskolan i Gnesta vidgade perspektiven ytterligare. En dövblind kille med en omfattande kognitiva nedsättning gick omkring, till synes planlöst dunkande i element och andra rör med bra resonans.  Det var först när han senare tillsammans med sin lärare skulle berätta vad han gillade och inte gillade att göra på utflykt som jag förstod att elementdunkandet var hans väldigt tydliga sätt att uttrycka sin åsikt.

Det finns en överhängande risk att vi reducerar ”normal”  kommunikation till de verktyg de flesta av oss använder det vill säga det talade språket. Vi tänker att exempelvis teckenspråk inte är ett riktigt språk  utan något som ska komplettera det riktiga, talade språket.  Är man teckenspråkig så är svenska, eller för den del mandarin, alltid ens andra språk. Teckenspråket är också precis som franska och arabiska nationella språk. Flyttar du till ett annat land måste du lära dig teckenspråket där. Om man har en grav hörselnedsättning som i många situationer kan avhjälpas med olika hörhjälpmedel, kanske man är tvåspråkig, både svensk och teckenspråkig.  

Många gravt hörselskadade unga människor slåss idag för rätten att få vara just tvåspråkiga. Att få ha en identitet som rymmer både att få vara döv och hörande. Rätten till fullvärdig kommunikation även när hörapparaten har pajat, batteriet har laddat ur eller helt enkelt när huvudvärken blir för stor att orka använda tekniken.

Det finns tendenser till att samhället  inte uppmuntrar de här ungdomarna till tvåspråkighet. Det kan till exempel vara svårt att få hemspråksundervisning på teckenspråk och kanske stödjer man inte föräldrarna att låta sina barn få lära sig teckna. I ett livsperspektiv riskerar ett sådant synsätt att allvarligt begränsa dessa unga människors möjlighet att leva sitt liv på jämlika villkor. Att ha rätt till kommunikation behöver inte alltid betyda att behärska ett helt språk. Att bara kunna säga nej  kan vara livsavgörande. Den snabba tekniska utvecklingen vi lever med har också, rätt använd, skapat unika  möjligheter till kommunikation för grupper som tidigare räknats ut. Sen är det så att kommunikation kräver att man ges möjligheten att utöva den. Att man får frågan vad man vill och inte vill och att det man svarar betyder något. Detta behöver vi alla tänka på, i stort och smått. Och när vi glömmer, hoppas jag att den som drabbas skriker eller slåss. Men det är lätt att det bli tyst om det händer för ofta.

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Publicerad: 2016-10-19