Barn med funktionsnedsättning är i första hand barn

En stjärnklar jämtlandskväll i en badtunna diskuterar min goda vän, Eva och jag barnperspektiv. Eva är en av de där tusentals superengagerade lärarna som gör allt för att ge sina elever bästa möjliga förutsättningar. Den här kvällen var hon frustrerad. Hon hade en elev som hade en funktionsnedsättning men som bara blåvägrade att ta emot hjälp. Vad skulle hon ta sig till?

Minnesbilden av Malin 9 år dök upp. Ett synnerligen obstinat barn när det kom till stödjande insatser. Jag slängde omedelbart skrivböckerna med lite tjockare linjer i papperskorgen så fort synspecialisten, den så kallade reseläraren, hade lämnat klassrummet. Jag vägrade i alla år använda bollarna med pinglor som någon hade köpt in för att underlätta för mig att utöva bollsport. Den specialbeställda bänken med lampa och lutande plan vägrade jag helt sitta i, tills fröken gjorde ett schema så att alla i klassen var tvungna att använda den en timme i veckan. Även jag.

Barnperspektivet är inte alltid detsamma som barnets bästa, ur ett vuxenperspektiv. Ett barn och en ung människas prioriteringar och bedömningar är ofta andra än de vi vuxna gör. De flesta av oss som försöker uppfostra barn har nog väldigt påtagligt upplevt detta.  I vår iver att hjälpa och skydda våra barn glömmer vi ibland bort att de lever med en annan referensram än vi vuxna. Ibland klampar vi in på deras integritet och tvingar dem att agera utifrån en vuxen rationalitet. Givetvis ingår det i vuxenansvaret att sätta gränser och vägleda, men kanske är vi inte alltid så bra på att lyssna och förstå?

Ett barn med funktionsnedsättning måste givetvis få kvalificerat stöd i skolan och i vardagen, men det måste ske utifrån en helhetssyn. Jag sa till min vän Eva att hon nog måste fundera ut en strategi där hon ger eleven den hjälp han behöver men på hans egna villkor. Kanske på ett integrerat sätt eller på ett sätt där elevens särskilda behov inte pekas ut inför de andra barnen. Jag tror att killen, som just blivit tonåring, måste få landa i sin egen funktionsnedsättning, själv identifiera sitt behov och kanske till slut även be om stöd själv.

Vi säger ofta när vi pratar om barn med funktionsnedsättning att de i första hand måste få vara barn. Det är verkligen sant. Att få vara barn ur ett barnperspektiv, inte med en vuxens synsätt. Att få prioritera lek framför träning, att få gå på skoldisko utan hjälp och att få resa utomlands med kompisar. Att vara förälder kräver så många gånger att man sätter sig på händerna och våga släppa taget och kontrollen fast man verkligen inte vågar. Har man ett barn som har behov av stöd är det ännu svårare och ännu läskigare. Men det är alla barns rättighet att vi respekterar deras värld och vilja att bli självständiga. Barn är klokare än vi tror. Jag minns en liten treåring vars mamma använda rullstol. Han var arg på henne och skulle rymma. Ett annat barn hade kanske rusat iväg, övertygad om att mamma ändå skulle springa efter. Men den här lille killen visste att hans mamma inte kunde springa. Följaktligen cirkulerade han istället runt sin mamma på lagom avstånd för att känna sig trygg men tillräckligt långt bort för att hon inte kunde få tag i honom. Där började han sin resa mot självständighet.

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Publicerad: 2016-11-01