Ett demensvänligt samhälle

För några veckor sedan var jag på ett forum om sociala innovationer i Malmö. En fantastisk och kreativ mötesplats. Vårt konkreta bidrag i sammanhanget var att presentera hur vi arbetar för att öka kunskapen om demenssjukdom. Hur det kan vara att leva med demens och vad man som medmänniska och samhällsaktör kan göra för att underlätta.

Ett demensvänligt samhälle handlar i grund och botten om respekt för individens rätt och integriteten. Det handlar om rätten att leva självständigt och rätten att fatta sina egna beslut även om man behöver stöd.

När vi på MFD startade arbetet med att öka kunskapen om att leva med demens var en av de första sakerna vi gjorde att intervjua personer som lever med demenssjukdom. Vi frågade vad de uppfattar som jobbiga situationer, kopplade till sjukdomen.  Högst på den listan kom vardagssaker som att handla och åka kollektivtrafik.

På Youtube finns en video från en stor brittisk kampanj kring ett mer demensvänligt samhälle. Man får följa en dam med demenssjukdom från hemmet, med buss och sedan genom ett snabbköp. Det är en gastkramande, kaosartad upplevelse. Sen får man göra om samma resa men med ett lite annat bemötande från omgivningen. Resultatet är helt annorlunda.

För mig är filmen verkligen en tankeställare! Etthundrasextiotusen människor lever med demenssjukdom i Sverige. Många av dem bor hemma och klarar sig bra de flesta  dagar och i många situationer.  Att leva med en kognitiv nedsättning som kan variera dag för dag och som förändras och försvåras med tiden är  givetvis särskilt svårt. Att plötsligt i en situation som man gjort tusen gånger tidigare i sitt liv, inte minnas vad eller hur man ska göra, måste vara skrämmande. Det kan säkert också kännas kränkande. När omgivningen blir otålig, irriterad, skäller och inte försöker förstå, då blir det hela ännu värre.

På sätt och vis är väl vårt moderna samhälle med ny teknik,  ständig förändring, blinkande lampor och upptrissat tempo, det allra sämsta tänkbara när man har demenssjukdom. Därför är det  ännu viktigare att tänka på perspektivet och försöka hitta alternativa lösningar. Personlig service i butiken och i kollektivtrafiken kan för en person med demenssjukdom vara skillnaden mellan att kunna leva självständigt  eller behöva ha hjälp.  En stressfri kassa till exempel, där man får ta sig den tid man behöver, kan avgöra om man klarar av att betala sina varor eller inte.  Om en kvartersbutik väljer att hålla sitt sortiment på ungefär samma plats och sätta upp tydliga skyltar så kan det avgöra om dessa kunder kan fortsätta handla, även när de får en demenssjukdom.

Teknik kan vara ett stort hinder om man lever med demens. Det kan också innebära en fantastisk möjlighet och frihet. Att ha en GPS -sändare runt armleden kan göra att en person tryggt kan fortsätta röra sig ute och den dag man tappar bort sig, lätt bli hittad av sina anhöriga. Autogiro och e-fakturor som sköts automatiskt kan ge tryggheten att  räkningar blir betalda varje månad, även när man glömmer och utan att någon annan behöver gå in och ta över ekonomin.

Vi på MFD har inlett vårt arbete för ett mer demensvänligt samhälle med att fokusera på just möjligheten att kunna fortsätta handla. Vi har i arbetet träffat många handlare som med små men genomtänkta medel har gjort handlingen enklare för alla sina kunder men särskilt för dem som har en demenssjukdom, kognitiv nedsättning eller annan funktionsnedsättning. En handlare i Skåne berättade att han och hans medarbetare bestämt att arbeta med utgångspunkten att kunden är en gäst. En gäst man vill ta emot väl, få att trivas och känna sig bekväm. En gäst som gärna kommer tillbaka dessutom. Hade den butiken inte varit 60 mil bort, ja då hade jag lugnt varit stamkund i den butiken! 

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Publicerad: 2016-11-28