Hunden som bästa vän och hjälpmedel i vardagen

Kanske har du också tonårsbarn. Långa drulingar som bara pratar på direkt uppmaning, lever som mörkermän framför en dataskärm på tider när vanliga människor sover. Ungar som i tid och otid tömmer kylskåpet på allt innehåll utom möjligen böngrytan.

Kanske har du också varit med om att hitta samma barn i hundkorgen eller i soffan med katten, gosig, mjukröstad och omtänksam. Jag vet att jag många gånger stått och förundrat tittat på och tänkt att där finns ett samspel som jag som förälder sällan längre har med mitt barn.

På en Arvsfondsdag i Göteborg för några år sedan fick jag se en film om service- och signalhundar. Jag var helt tagen måste jag erkänna! Inte bara för att hundarna var så skickliga, utan mer av samspelet mellan djur och människa. Allra starkast är minnet av två barn. En pojke med autism som hela tiden gav sig ut på egna äventyr. För att garantera säkerheten hade föräldrar och andra blivit tvungna att begränsa hans framfart på ett sätt han inte trivdes med. Med en servicehund öppnades en helt ny värld och frihet. På ett finurligt sätt kunde hunden hålla pojken i schack och gemensamt kunde de ge sig ut på egna äventyr. Hunden var en vän i vått och torrt. En liten flicka med svår epilepsi hade med hjälp av sin hund kunnat flytta in i sitt eget rum och behövde inte längre sova med en förälder. Ett stort och viktigt steg för att som barn kunna börja sin resa mot självständighet.

Det finns mycket forskning kring samspelet mellan djur och människa och vad det betyder för såväl livskvalitet som friskhet. Det handlar om kemiska processer men så klart också om självklara saker som villkorslös kärlek, träning i struktur och ansvar och möjligheten till ökad autonomi. Det behöver inte vara en service- och signalhund. Katter och hundar på demensboenden har visat sig vara effektiva för att främja livslust och minska ångest. Hästar och ridning har visat sig vara en fantastisk tränings- och rehabiliteringsform för personer med olika funktionsnedsättningar. Det finns oräkneligt många andra exempel på att djur har avgörande betydelse i människors liv.

Regeringen gav under några år stöd till ett projekt som utvärderade och utvecklade verksamheten med service- och signalhundar. Svenska brukshundsklubben blev år 2016 stödfunktion för verksamheten. Vi på Myndigheten för delaktighet fick i årets regleringsbrev uppdraget att tillsammans med dem bidra till att öka kunskapen om service- och signalhundar. Målet är att fler landsting och kommuner ska se och tänka in service- och signalhundar som ett möjligt och effektivt stöd till personer med funktionsnedsättning.

Djur är inte istället för människor. Men djur har egenskaper som vi människor så väl behöver. Tillbaka till mina tonåringar tänker jag att det nog handlar om krav- och villkorslös kärlek. Något som man som förälder borde, men kanske av olika anledningar alltför sällan lyckas prestera.

Ibland kan man tänka att vi har en något teknokratisk syn på vad som kan vara bra stöd för en person som har en funktionsnedsättning. Vi tänker träning, hjälpmedel eller olika stödinsatser. Men vi människor är komplexa och våra grundläggande behov går inte att styra på det sättet. Det är därför samspelet med djur kan vara nog så viktigt, ja rent av livsavgörande för vissa.

En annan del i frågan om service – och signalhundar, och för all del även vad gäller ledarhundar som gravt synskadade använder, är förstås tillgänglighet. I ett samhälle där det finns så många fysiska och kognitiva hinder för den som lever med funktionsnedsättning, blir hunden ett effektivt verktyg för att kunna ta sig fram och göra det man vill. Sammantaget finns mycket kvar att utforska i det här ämnet, om samspelet mellan djur och människa, om självbestämmande,  självständighet och välbefinnande. Jag ser fram mot att få följa arbetet med service- och signalhundar det kommande året och hoppas verkligen att de som ansvarar för att ge stöd till personer med funktionsnedsättning tar chansen att tänka lite utanför den traditionella boxen.

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Publicerad: 2017-03-21