Kvinnor med funktionsnedsättning mer utsatta - Internationella kvinnodagen

Halva jordens befolkning lever på grund att sitt kön i större utsatthet,  har färre möjligheter och sämre förutsättningar än den andra hälften. Oavsett funktionsförmåga är kvinnors levnadsvillkor och möjligheter till delaktighet sämre än mäns exempelvis när det gäller utbildning, försörjning, politiskt inflytande och hälsa. Idag på Internationella kvinnodagen vill jag rikta särskilt fokus på den utsatta situation som många kvinnor med funktionsnedsättning lever i.

Häromdagen hörde jag jämställdhetsministern Åsa Regnér säga att jämställdheten i Sverige har kommit långt men att vi har en lång bit kvar. Men vad händer när man lägger ett funktionshindersperspektiv till bristande jämställdhet? Hur långt har vi kommit då?

För många år sedan deltog jag i ett seminarium om HIV och funktionsnedsättning i Sydafrika. Där deltog representanter för olika professioner samt en stor grupp kvinnor med funktionsnedsättning från Soweto, en förort till Johannesburg.  Jag tror att i princip alla deltagarna hade egen erfarenhet av sexuellt våld. Våld inom familjen, men också av okända förövare. För dem var det inget konstigt.  Alla kvinnor i deras omgivning hade det likadant. Men dessa  kvinnor hade på grund av sina funktionsnedsättningar sämre förutsättningar än andra kvinnor att skydda sig, hålla sig undan eller slå tillbaka. Deras möjligheter att ta sig ur en destruktiv och farlig situation var små och risken att drabbas, gång på gång var stor. Många hade smittats av HIV och andra sjukdomar.  Många hade fött barn som de ensamma  måste försörja och många hade fått svåra psykiska och fysiska men.

På konferensen talades det om sexuella rättigheter. Flertalet av professionsföreträdarna hade en för mig obegriplig ingång. De sade tvärsäkert att det var en stor olycka att tala som sexuella rättigheter för kvinnor som hade funktionsnedsättning. De förordade avhållsamhet. Flickor med funktionsnedsättning skulle enligt dem, skyddas från all form av sexualitet. Det finns säkert många kvinnor med funktionsnedsättning här i Sverige som kan känna igen sig i det. Som  under sin uppväxt  förvägrats kunskap och information om sin kropp och sexualitet. Kvinnor som aldrig fått tala om sin könsidentitet. Kanske beror det på att kopplingen sexualitet och funktionsnedsättning har känts motbjudande och fel. Kanske har det varit en felriktad välvilja att skydda. En kvinna jag känner sa en gång ”Det är som att bli placerad på piedestal med en änglastämpel. Det gör att ingen varken vill tro på eller se det som verkligen händer.”

Under de senaste åren har det kommit en hel del avhandlingar på temat funktionsnedsättning och sexualitet. Samlat kan man nog dra slutsatsen att vi i vårt, på många sätt, frigjorda land, inte riktigt har inkluderat kvinnor, och för all del män, med funktionsnedsättning i denna frigörelse. Kunskap och självrespekt är makt. Flickor som växer upp med funktionsnedsättning måste ha samma rätt till sin kropp och sexualitet som andra.

God självkännedom, självrespekt och trygg könsidentitet är kanske det viktigaste verktygen man kan ha för att stå upp mot stereotyper och kränkande bilder av kvinnor och sexualitet. Detta är ansvar som ligger på föräldrar, på skolan och på alla vuxna som möter flickor och unga kvinnor. Detta oavsett om det är i habiliteringen, socialtjänsten, på gruppboendet eller i daglig verksamhet.

Det är nödvändigt att se och förstå att våld, övergrepp och kränkningar drabbar kvinnor med funktionsnedsättning på samma sätt som det drabbar andra kvinnor. Det är också nödvändigt att förstå att den beroendeställning en kvinna med funktionsnedsättning ofta befinner sig i dessutom innebär en kraftigt ökad risk för övergrepp. Att bära med sig detta, att öppna ögonen,  är första steget till förändring.

Blogginlägg av generaldirektör Malin Ekman Aldén.

Publicerad: 2017-03-08