Lika värde – allas ansvar

Första gång jag träffade Emelie från Föreningen Grunden var på ett seminarium på Sida. Jag talade övergripande och luddigt om regeringens arbete med konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Vid frågestunden efteråt räcker Emelie upp handen och för ner diskussionen till verkligheten. Hon berättade att hon utbildat sig till barnskötare på Särvux men ändå inte var behörig att söka jobb på förskola.

-Varför lurar man ungdomar att utbilda sig när vi ändå inte får jobba?, frågad hon.

Jag blev lite tagen på sängen och tänkte att det hade hon verkligen rätt i. Vad är det för människovärde man signalerar med detta?

Lite senare kom jag att tänka på stenbrottet på Roben Island där Nelson Mandela och många andra politiska fångar satt fängslade. Fångarna fick hugga och lasta sten i hettan dag ut och in för att sedan se hela dagens arbete blir tillbakastjälpt i stenbrottet. Nästa dag skulle de börja om igen. Kanske en konstig jämförelse. Men kränkningen av det mänskliga värdet är lika grundläggande.

Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. Så står det i FNs allmänna deklaration om mänskliga rättigheter. Att respektera detta lika värde är inte något man säger, det är något man gör. Det handlar om att bli tagen på allvar och mött med respekt i vardagen. Att spela roll och att bli lyssnad till fullt ut. Att inte bli ställd åt sidan eller utestängd för att ens delaktighet kräver något mer eller något annat än det förväntade.

I rapporten Respekt som Barnombudsmannen presenterade i våras berättar barn med funktionsnedsättning om hur de gång på gång i olika situationer och på olika sätt får veta att de inte är lika mycket värda och viktiga som andra barn.

För ett par veckor sedan kunde vi läsa i media om Elis som just börjat förskoleklass och skulle ta sitt första klasskort. Fotografen valde bort honom för han tyckte det var besvärligt att ha rullstolen med i bilden. Pedagogerna lät det ske.

Vi har en lång, stolt tradition i vårt land av ett samhällsbygge som bidragit till jämlikhet och trygghet för många. Vi kan dock inte slå oss till ro och tänka att detta innebär att vi per automatik behandlar alla som lika mycket värda. Den ojämlikhet i levnadsvillkor för personer med funktionsnedsättning som är tydlig och dokumenterad på så många samhällsområden är ett tydligt tecken på att vi har en bit kvar till den vision om människors lika värde som FN målade upp 1947. Jag tänker att vi alla är ansvariga. Vi måste hela tiden bära med oss perspektivet i våra beslut - stora som små.

Emelie, som jag numera känner och hört föreläsa många gånger, är fortfarande arg för att ha blivit snuvad på sitt yrke. Men hon fortsätter kampen för sitt lika värde. Hon tycker också det är fel att vissa ska behöva gå i "sär"-skola. För, som hon säger, ni kallar oss för utvecklingsstörda men egentligen är det ju ni som är invecklingsstörda.

Publicerad: 2016-10-11