Senast uppdaterad:
När Julia Samuelsson var nio år fick hon diabetes typ 1 och livet förändrades över en natt. Inte bara för henne, utan för hela familjen. På några dagar fick hon lära sig att ge sig själv sprutor och mamma Camilla eller pappa Jan fick sätta klockan på nätterna och gå in och sticka dottern i fingret för att kolla hur blodsockret låg till.
Men det är historia nu. Julia är 16 år och ger fortfarande sig själv sprutor, men föräldrarnas nattliga kontroller är ersatta av den nu 5 år gamla Bichon havanaisen Valkyria.
– Ja, hon vaknar direkt om jag blir låg, berättar Julia. Normalt på dagarna snurrar hon runt för att markera att jag behöver äta, men på natten brukar hon ställa sig på min bröstkorg och gny tills jag vaknar, skrattar Julia som just kommit hem från skolan. Hon går första året på naturvetenskaplig linje på Åby gymnasium i Klippan där hon för första gången på många år känner sig som en helt vanlig elev bland alla andra.
Valkyria är med i skolan
– Ja, med den lilla skillnaden att jag alltid har en liten skugga bestående av den här lilla pälsbollen efter mig eller i knät, säger hon och pekar på Valkyria som jämt finns vid hennes sida.
Men så har det inte alltid varit. Högstadiet var kämpigt och Julia, som också har högfungerande autism, hamnade inte bara utanför socialt utan fick också så kallade funktionella anfall då hon svimmade. Anfallen triggas av stress och föds ur rädsla men för Julia gick det på ett ut. Hennes kropp reagerade och hon hade svårt att hitta lösningar och Valkyria var inte välkommen in i skolan.
– På tre år fick jag åka från skolan i ambulans elva gånger, minns Julia. Det är inte direkt den typen av uppmärksamhet man vill ha som tonåring lägger hon till.
Men nu ser det annorlunda ut och Julia har Valkyria vid sin sida i skolan där alla lärare informerat i sina klasser och bjudit in Julia att själv berätta varför det är så viktigt för henne att ha sin hund med.
– När de sett henne i arbete är det få som ifrågasätter om hon verkligen behövs, menar Julia. Mitt liv hänger ju faktiskt på det.
Valkyria ligger och sover bredvid Julia i klassrummet men plötsligt kan hon flyga upp och börja markera genom att snurra runt.
– Äter jag inte något direkt lägger hon i nästa växel och gnyr och håller på så jag måste, skrattar Julia, som minns hur det var när Valkyria först kom till familjen.
Valkyria skulle alltid bli Julias hjälpmedel
Julia hade alltid velat ha hund och familjen Samuelsson stod på kö för en valp med potential att bli assistanshund i cirka ett halvår innan Valkyria dök upp. Sedan dröjde det ett tag till innan hon blev färdig medicinskt alarmerande diabeteshund. Men Julias tre syskon var väl införstådda med att den lilla valpen skulle bli Julias hjälpmedel och de två har haft ett starkt band från början.
– Att vi har haft så mycket tid ända sedan hon var valp har såklart underlättat träningen, menar Julia och berättar att de började doftträna Valkyria redan som valp.
– Jag tuggade på bomullstussar när jag hade lågt socker som hon fick lukta på för att sen komma till mig och så lärde jag henne efterhand att snurra – allt var såklart bara i lekform då, lägger hon till. När hon blev större fick hon koppla ihop det med att leta reda på mamma och pappa om de fanns i närheten när hon kände doften, berättar Julia. Det lustiga var att det gick så lätt och kändes som att hon instinktivt visste vad hon skulle göra. Den instinkten har hon fortfarande.
– Ja alltså detta att hon varnar för mina funktionella anfall är inget jag lärt henne, det har hon lärt sig att känna av själv. På samma sätt som att hon inte lugnar sig förrän jag äter när jag har lågt blodsocker så ger hon sig inte förrän jag satt mig ner när jag har ett anfall på gång.
Hon har aldrig haft fel
Detta med larmandet av blodsockernivå är inte bara en trygghet för Julia utan en ren medicinsk räddning. Julias pump piper när hennes blodsocker är lågt, men Valkyria larmar 30 min före pumpen. Det innebär att hennes nivåer inte behöver bli onödigt låga och Julia mår bättre på det stora hela.
– Under puberteten som ju är en period i livet då blodsockret ändå åker bergochdalbana i systemet är det såklart otroligt skönt att vara trygg i det, säger Julia. Och pumpen kan dessutom gå sönder, Valkyria går inte sönder och hon har aldrig haft fel, säger hon med ett leende och klappar om den yviga lilla följeslagaren. Och en följeslagare är hon verkligen.
– Ja, hon är med mig precis överallt, menar Julia och avbryter sig själv; nej, jag lämnar henne faktiskt hemma när jag går och tränar fotboll nu för tiden så att hon inte ska jobba jämt. Hon blir olycklig när jag lämnar henne men det är svårt med balansen, för jag vet att det är jätteviktigt att hon vilar och inte jobbar jämt men hon vill vara med mig och eftersom mitt behov är så oförutsägbart så blir det ju att hon reagerar när jag mår dåligt och det är ju jobb.
– Men hon går faktiskt ner och myser och leker med pappa ibland när jag somnat och hon känner att jag ligger bra i socker och därmed trygg – det är bra. Och mina syskon leker gärna med henne. Hon är ju en familjehund också, säger Julia. Alla behöver en daglig dos Valkyria, avslutar hon.