Hoppa till huvudmenyn Till startsidan Nyheter Till sök Kontakta oss Om webbplatsen

Porträtt - Utan hundarna hade vi inte varit där vi är idag

Att vara förälder till ett barn med NPF-diagnoser kan vara en utmanande resa, konstaterar Lena Mellbratt Stenman. Att blanda in en assistanshund i mixen innebär ökat ansvar, men också att helt nya dörrar öppnas.

Lena Mellbratt Stenman med sin hund i knät.

NPF står för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och innefattar bland annat ADHD och autism. Nu ett vanligt begrepp, men när Lenas dotter Sara var liten var det inte lika utbrett.

När Sara började förskolan och sedan skolan blev det tydligt att mycket inte fungerade, och paniken började tillta hos Lena och hennes man Ulf.

– Hon hade ingen fungerande skola på 6 år och det gjorde att det inte fungerade hemma heller, berättar Lena Mellbratt Stenman, medan hon ursäktar sig och svarar på ett sms från dottern. Sara var vid 12 års ålder inte social alls, minns Lena. Hon ville helst inte gå utanför dörren och skolan var en katastrof.

Många barn med NPF mår bra av djur

Lena och Ulf fick i samtal med den psykolog som gjorde Saras utredning frågor kring dotterns nyupptäckta intresse för djur. Psykologen berättade att forskning visar att djur ofta har en bra effekt på barn med Saras diagnosbild och utmaningar.

– Ja, vi hittade då till hästvärlden, som Sara gillade mycket. Hon fungerade fortfarande inte i grupp, men hon kom åtminstone ut, minns Lena som blev mer och mer intresserad av djurspåret och vad det skulle kunna ge.

Hela familjen blev med hund

Lena fick kontakt med en annan NPF- familj som hade skaffat, vad som då kallades för en kompishund. Kategorin psykisk hälsa-hund var då, år 2015, ännu inte en etablerad typ av assistanshund i Sverige.

Tanken på att ha hund var ganska främmande för familjen och Lena var dessutom allergisk. Men situationen kring Sara blev värre. Lena och hennes man började med att låna hundar för att se hur Sara reagerade.

Resultatet var positivt och familjen kontaktade samma aktör som hade fått fram en kompishund till deras bekanta. Hösten 2016 kom jaktcockerspanieln Keeper hem till familjen.

– Vi fick ta ett samtal med Saras storasyster om att Sara kommer vara den som är mest med Keeper. Vi ville såklart stämma av så att det kändes okej med henne, berättar Lena och tillägger att man inte får glömma att det är hela familjen som blir med hund, även om det är ett av barnen som ska ha den som hjälpmedel.

Vårdnadshavaren är alltid ytterst ansvarig

Lena visste att hon hela tiden var den med det slutliga ansvaret för hunden om det inte skulle fungera.

– Ju yngre barnen är desto mer ansvar måste man ta som förälder. Egentligen är det som med vilken hund som helst och ett barn är ett barn, så vi tog ansvar för att han skulle få komma ut och så vidare, berättar Lena.

Men målet var tydligt, Keeper kom för att han skulle arbeta med Sara. Familjen var inte främst ute efter en familjehund. Men det visade sig ganska snart att alla tjänade på att en hund till Sara hade flyttat in hos familjen och Keeper blev just en keeper.

– Ett levande väsen livar upp och vi människor behöver ta hand om någon annan, resonerar Lena som berättar att de hoppades att den instinkten skulle vara lika stark även för ett barn med Saras behov.

Viktigt med dialog med skolan

Det som sen följde var att se till att hunden skulle få följa med dit Sara gick, men också att det sattes upp regler kring Keeper.

– Ja, Sara var ju bara ett barn och hon kunde dessutom få utbrott lite när som helst, berättar Lena. Vi avtalade med lärare i skolan och personalen på kortis att om det hände skulle någon vuxen genast ta Keeper till en lugn plats tills situationen lugnade sig.

Hundar är ett bra sätt att lära sig att ta ansvar

Nu har Lena och hennes man en ung vuxen dotter som fortfarande har sina diagnoser, men som kan hantera dem bättre. Hon kommer ut, har vänner och går i skolan. Det är mycket tack vare först Keeper och nu Loke som är Saras andra assistanshund efter att Keeper pensionerats.

– Ja, hon har nu en medvetenhet som vi vill uppmuntra vidare, berättar Lena. Det viktigaste är hennes mående, för med det kommer andra bra saker. Vi vill stärka det friska i henne och arbetet med Loke. Och att hon vill gå vidare och träna vanliga saker med honom är ju superpositivt.

Lena menar att många NPF-föräldrar behöver följa sina barn längre än i 18 år och att en hund kan vara ett bra sätt att få den unga personen att ta ansvar på ett naturligt sätt.

Djur är en helande kraft för alla

Lena menar att när man som förälder säger ja till en assistanshund, så säger man ja till många saker som inte går att planera. Och det är bara att ta det på samma sätt som man gör med övriga familjemedlemmar.

När det gäller hur man bör resonera som förälder kring hund och barn och unga med NPF-diagnoser, tror Lena att det är bra att försöka hitta vad som fungerar.

– Det är ingen hemlighet att det periodvis varit extremt tufft hemma, berättar Lena med Saras goda minne. Sanningen är att det är begränsat hur mycket man kan göra för barnen och om djur funkar är det jättebra, menar hon.

– Om jag, som lite av en pionjärförälder inom psykisk hälsa-hund till barn, skulle försöka mig på att ge andra föräldrar ett råd så är det att berika med saker som står fria från funktionsnedsättningen. Barn behöver vara något annat än sin begränsning. Dessutom är djur en enande och helande kraft för hela familjen att fokusera på, avslutar hon.

Han är liksom meningen med livet

Trots att Sara Stenman bara är 19 år är Loke hennes andra assistanshund. Ett partnerskap i sin linda, men som redan gör stora framsteg.
Porträtt - Han är liksom meningen med livet