Ungdomsfixeringen är det som gäller

– Åldrandet är ju rätt likt tiden när man var ung: samma längtan, förälskelse och fåfänga. Däremot har man mindre tid kvar att leva, men så länge jag kan sätta mig på golvet och leka med barnbarnet så är jag inte gammal.

På så vis är det egentligen ingen större skillnad på livet i och med åldrandet, menar författaren, journalisten och dramatikern Karin Thunberg.

"Små arga tanter ska inte underskattas"

Under pandemin skrev hon många kolumner i Svenska Dagbladet om att åldras och om uppmaningarna till 70-plussarna att hålla sig hemma. I en av sina krönikor med titeln ”Små arga tanter ska inte underskattas”, konstaterade hon att hon blivit argare och gladare, har lättare för att gråta – eller skälla ut folk – och att detta nog berodde mer på att det var hennes rätta personlighet och inte på karantänlivet. 

Nu tänker jag mer att ju äldre vi blir, desto mer sanna blir vi mot våra ursprungliga jag. De vi var menade att vara, innan vi tvingades slipa kanterna och polera fasaden.

Dålig respekt för äldre 

Redan tidigt av pandemin, i maj 2020, skrev hon ett stort reportage om att svenskarna är fjärde sämst i världen på att respektera äldre.

Hon ställde frågan om varför det blivit så, till forskare och författare och fick svar som handlade om vår trendkänslighet, skräck inför döden och vårt pensionssystem.

– När corona bröt ut sa man redan första kvällen att människor över 70 skulle hålla sig hemma. Som att vi inte kunde ta vara på oss själva. Jag tror att det är sant att vi har sämre lungkapacitet och att riskerna är högre men vi är ju inte dumma i huvudet bara för att vi fyllt 70 år. Det blev en jättedebatt och jag blev väldigt upprörd över uppdelningen i vi och dom.

Responsen blev positiv och hon insåg att de var de allra ensammaste människorna som fick betala det högsta priset.

- Jag tror att vi har åldrats mer under pandemin än vi hade gjort under två vanliga år. Och så direkt på detta kom kriget i Ukraina, säger Karin Thunberg.

Vi sitter i hennes och makens lägenhet på Söder i Stockholm. När hon utbrister att hon inte är gammal så länge hon kan sätta sig på golvet och leka, illustrerar hon detta genom att vigt hoppa av fåtöljen och utan minsta problem glida ner på sitt golv.

Äldre vill bli betraktade som folk är mest

Karin Thunberg tycker att det pratas för lite om ungdomskulten som råder i Sverige, att ungdomsfixeringen är det som gäller.

- Erfarenheten tas inte till vara här, i många sammanhang räknas man inte. Jag tror inte att äldre människor vill lyftas upp på piedestaler utan vi vill betraktas som folk är mest. Jag har pratat med många unga om skillnaden på begreppen att vara äldre eller gammal. Många håller fast vid att vi är äldre medan andra säger tvärtom, ”det där är bara bullshit, det är bara att fejsa att ni är gamla”.

– Det är klart att man kan tala om förfall och minnet och alltihop. Men alla människor längtar efter saker och kan bli vansinnigt förälskade, osäkra, fåniga. Många unga tycker det är jättekonstigt att 89-åringar på äldreboenden blivit passionerat förälskade, låser in sig och kysser varandra oavbrutet. Men jag tror inte att man blir på ett annat sätt när man blir äldre, förutom lite krämpor hit och dit.

Jobbet håller ångesten borta

Karin Thunberg roade sig med att slå upp ordet ”gammal” i ”Svenska synonymordboken” och möttes av inte direkt smickrande svar: ”Ålderstigen, med hög ålder, till åren kommen, åldrad; utlevad, kraftlös, orkeslös; utsliten, förlegad, föråldrad, ålderdomlig, otidsenlig, mossig, mossbelupen, mångårig och möglig”.

Ordet ung fick mer positiva synonymer: ”Ny, livskraftig och modern”.

– Att livet är ändligt är något vi vet rent teoretiskt. Men om man är ung och medelålders tänker man inte så mycket på det, förutsatt att man inte blir påmind genom någon sjukdom. Ju äldre man blir desto mer ofrånkomligt är det. Om man till exempel ser att Slussen-ombyggnaden ska vara klar 2032 eller vad det kan stå, så hinner jag stanna till och tänka att ”jag kanske inte lever då”. Närheten till döden är nog det som påverkar mig mest i åldrandet.

Hon konstaterar att jobbet är ett sätt att hålla sig från ångesten. Hon har fortsatt att göra intervjuer och skriva kolumner i Svenska Dagbladet, leder dessutom skrivarkurser och har skrivit teaterpjäser och böcker.

– Jag tycker det är väldigt roligt och är otroligt privilegierad att jag har ett jobb jag kan fortsätta med. Dessutom är jag en orolig själ. Ska jag vara riktigt ärlig är det en flykt bort från min dödsångest.

Åldrande innebär förluster

Just nu skriver Karin Thunberg om vänskap, något som kan vara som balsam för åldrandet.

– Men det som händer när man åldras är ju att man mister människor, en förlustperiod i livet. Man kanske förlorar förmågor, hörsel och syn men också personer som är viktiga för en och det är svårare att fylla upp när man är gammal. Är man liten och förlorar en lekkamrat så kan man skaffa en ny men när man är 60-70 år kan man inte inleda en ny vänskapsrelation som varar i 30 år, för det hinner man inte.

– Statistiskt dör männen tidigare och många kvinnor blir änkor. Den ensamheten är någonting annat. Det som varit självklart hela ens liv försvinner och är man inte jättepigg och har tillräcklig med ork så är det klart att det är svårt att bearbeta sorgerna. Ett arbete kan vara bra då så man slipper ha ensam vårdnad om sig själv hela dagen.

När Karin Thunberg var yngre hade hon många tankar om hur det skulle vara att bli gammal. Allt har väl inte infriats,

– Jag trodde att man skulle bli coolare, klokare, hunnit mogna och inte vara så stressad. Det funkar inte på mig. Jag har en väldigt mycket lägre stresströskel och kan börja oroa mig klockan fyra på morgonen inför en resa, om jag borde ta taxi till tåget. Det tar lite på kroppen. Förr i världen kunde jag komma fem minuter innan planet gick.

Text: Harry Amster
Foto: Emma-Sofia Olsson

Intervjun genomfördes våren 2021.