Att vara förberedd inför en kris är viktigt för alla, men varje person har olika behov och förutsättningar.

Oro inför potentiella kriser eller krig

Många personer med funktionsnedsättning känner en oro för att inte kunna larma vid akuta nödsituationer, som sjukdom, brand eller ett terrorattentat.

Det finns också en rädsla för att inte få viktig information vid olyckor, strömavbrott eller naturkatastrofer. En annan oro är att bli övergiven eller inte få den hjälp man behöver i tid.

Jag är rädd för att bli bortprioriterad och "bortglömd" på grund av min omfattande funktionsnedsättning. Att jag inte anses vara rätt person att rädda om det väljs mellan mig och en ung person utan funktionsnedsättning.

En fråga som många ställer sig är hur de ska kunna nå familjemedlemmar, vården eller räddningstjänsten om el- eller mobilnätet slås ut. Många behöver speciella hjälpmedel för att kunna kommunicera och dessa kan sluta fungera vid strömavbrott. Det ökar utsattheten vid en kris.

Många personer med rörelsehinder är osäkra på om de skulle kunna komma ner till skyddsrummen om det behövs. Andra oroar sig för hur de ska få sina livsviktiga läkemedel och hjälpmedel vid en kris.

Systematisk planering viktigt

Det är avgörande att kommunerna anpassar krisberedskapen för personer med funktionsnedsättningar och att det finns en systematisk planering för detta på ledningsnivå.

Vid kris eller krig måste alla kommuninvånare också snabbt få tillgång till relevant information. Kommunerna bör ha tydliga rutiner eller arbetssätt för att säkerställa detta.

Beredskapsansvariga behöver ha god kunskap om funktionshindersfrågor och förstå vilka behov personer med funktionsnedsättning har. Samtidigt är det viktigt att de som arbetar med funktionshindersfrågor har insikt i krisberedskap.

Ett samarbete mellan dessa grupper inom kommunen och ömsesidig förståelse för varandras expertområden underlättar och förbättrar krisberedskapen.  

Planering för dem utan kommunalt stöd

Det är viktigt att kommunerna i sin krisberedskap inte bara fokuserar på dem som redan får stöd enligt LSS eller socialtjänstlagen. Kommunerna behöver också ha rutiner för att identifiera behoven hos personer med funktionsnedsättning som har eget boende utan kommunala insatser.

En grundläggande faktor för att lära känna invånarna bättre är att tidigt i planeringen aktivt involvera personer med funktionsnedsättning för att skaffa sig värdefull kunskap och insikter om deras specifika behov och förutsättningar. 

Vi behöver ha en mer öppen dialog kring vad människor behöver – vad behöver individen och på vilket sätt? Det är en utmaning att få fler verksamheter att nyttja funktionshindersrådet för att fråga målgruppen. Att våga ställa frågan: vad behöver ni och hur?

Mer än bara fysiska funktionsnedsättningar

I krisberedskapsarbetet är det nödvändigt att inte bara fokusera på fysiska funktionsnedsättningar, som begränsad rörlighet eller nedsatt syn och hörsel.

Det är lika viktigt att ta hänsyn till personer som lever med en minnessjukdom, en ångestsjukdom eller som av andra skäl har svårt att ta till sig och tillämpa information och instruktioner. 

Flera perspektiv samverkar

Det är viktigt att kommuner har ett intersektionellt perspektiv i sin krisberedskap. Det innebär att kommunen tar hänsyn till hur olika faktorer samverkar och påverkar människors utsatthet vid kriser. Här är några centrala faktorer som ingår:

• Kön: Olikheter i kön kan påverka tillgången till resurser, säkerhet och stöd under kriser.
• Ålder: Barn, äldre och unga vuxna kan ha olika behov och sårbarheter som kräver särskild uppmärksamhet.
• Etnicitet: Kulturella och språkliga barriärer kan påverka informationstillgång och förståelse under kriser.
• Socioekonomisk status: Människor med begränsade ekonomiska resurser kan vara särskilt sårbara och behöva extra stöd.
• Funktionsnedsättning: Personer med olika funktionsnedsättningar kan ha specifika krav på tillgänglighet och stöd vid en kris.

Genom att ta hänsyn till dessa och andra faktorer kan kommuner bättre förstå och möta invånarnas olika behov, vilket leder till en effektivare och rättvisare krisberedskap.

Trygghetspunkter behöver behovsanalys

Vid större samhällskriser kan drabbade kommuner öppna trygghetspunkter dit människor kan vända sig. Dessa trygghetspunkter kan vara placerade i skolor, brandstationer eller andra lämpliga lokaler.

Vad som finns på en trygghetspunkt kan se lite olika ut beroende på vad som har hänt. Det kan exempelvis finnas möjligheter att ladda sin mobiltelefon, hämta dricksvatten, få något att äta, värma sig och få information om den aktuella situationen.

Förstå och möta behov

För att trygghetspunkterna ska vara effektiva och möta behoven i en krissituation, är det viktigt att kommunerna har kunskap och förståelse för invånarnas olika förutsättningar och behov.

Det innebär att kommunerna behöver analysera den lokala demografin, som åldersfördelning, socioekonomisk situation, hälsotillstånd, behov utifrån funktionsnedsättning och språkliga utmaningar. Genom att göra detta kan trygghetspunkterna bli bättre anpassade och mer tillgängliga för alla invånare.