Nationellt mål och inriktning
Riksdagen beslutade år 2017 om ett nytt nationellt mål för funktionshinderspolitiken. Målet är att, med FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning som utgångspunkt, uppnå jämlikhet i levnadsvillkor och full delaktighet i samhället för personer med funktionsnedsättning i ett samhälle med mångfald som grund.
Målet ska bidra till ökad jämställdhet och till att barnrättsperspektivet ska beaktas.
För att nå målet finns en inriktning i arbetet. Inriktningen är relevant för aktörer inom alla samhällets områden på nationell, regional och lokal nivå. Inriktningen omfattar:
- Principen om universell utformning
- Åtgärda befintliga brister i tillgängligheten
- Individuella stöd och lösningar för individens självständighet
- Förebygga och motverka diskriminering
Det nationella målet är övergripande. Hur det kan omsättas och tillämpas i kommunen kan bli en bra grund för en strategi. Inriktningen kan ge vägledning för insatser, aktiviteter och målformuleringar.
Nationellt mål och inriktning för funktionshinderspolitiken på Regeringens webbplats
FN:s konvention
Utgångspunkten i funktionshinderspolitiken är FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning. Konventionen antogs av FN:s generalförsamling 2006 och ratificerades av Sveriges riksdag 2009. I november 2017 beslutade riksdagen att konventionen ska utgöra grund för den nationella funktionshinderspolitiken i Sverige.
I konventionen finns ett 50-tal artiklar varav 30 är så kallade rättighetsartiklar som kan ge vägledning i arbetet med en strategi. Konventionen omfattar också ett antal allmänna principer som kan vara relevanta att ha med i arbetet med en strategi.
Tydligt fokus på funktionshinder
Det nationella målet, inriktningen och konventionen hänger ihop. De har alla ett tydligt fokus på funktionshinder, det vill säga hinder som motverkar delaktighet. Dessa hinder går att förebygga och avhjälpa genom förändringar i miljö och omgivning.
Inriktningens fyra områden har till syfte att bidra till ett tillgängligt och jämlikt samhälle. Områdena ska ses som ömsesidigt beroende av varandra. I likhet med konventionen så omfattar tillgänglighet inte enbart den fysiska miljön utan också information och kommunikation och möjligheten att kunna använda och ta del av verksamheter, miljöer, tjänster, produkter och system samt övriga program.
Inriktningen pekar också på, precis som konventionen, att oavsett tillgängligheten i samhället behövs individuella stöd och lösningar för att alla ska ha möjlighet att ta del av sina rättigheter.