Slutrapportering av uppdraget om institutionsvård i Sverige

Regeringsuppdrag

Rapporten är MFD:s slutredovisning av regeringsuppdraget Institutionsvård i Sverige.

MFD fick i regleringsbrevet för 2023 i uppdrag att öka kunskapen om den period då stora institutioner i statlig regi ansågs vara det mest lämpliga boendet för personer med funktionsnedsättning.

Särskilt tonvikt skulle läggas på att belysa vanvård och övergrepp som förekom på institutionerna. Uppdraget skulle genomföras i dialog med myndigheten Forum för levande historia och relevanta aktörer inom det civila samhället.

MFD har i uppdraget valt att presentera och sprida kunskapen i form av en fysisk och en digital utställning. Utställningarna har också varit navet för en rad olika kunskapshöjande aktivitet riktade till olika målgrupper.

Bakgrund

Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet i Sverige fattades flera politiska beslut som ledde till att stora institutioner byggdes för att ta hand om personer med funktionsnedsättning.

Dessa beslut var en del av en bredare samhällsutveckling där staten tog ett allt större ansvar för sociala frågor, men de byggde också på dåtidens syn på personer funktionsnedsättning, som ofta präglades av rädsla, kontroll och rastänkande. Man ansåg att vissa grupper i samhället var “mindervärdiga” eller oförmögna att leva självständigt och att de därför behövde isoleras från resten av befolkningen.

Besluten motiverades både av ekonomiska skäl och av rasbiologiska idéer om att “förbättra folkstammen”. Det ledde också till att många personer med funktionsnedsättning inte bara isolerades på institutioner utan också steriliserades för att de inte skulle kunna få barn. Rättssäkerheten för den enskilde var med dagens mått obefintlig.

Om institutionerna

I mitten av 1900-talet fanns uppskattningsvis 150 institutioner i Sverige och det var inte förrän år 2000 som den sista institutionen stängdes. 

Förhållandena på institutioner varierade, men generellt sett var institutionerna ofta inriktade på att vårda och isolera de intagna snarare än att erbjuda möjligheter till utveckling och integration i samhället.

Många institutioner var hårda miljöer där individer togs ifrån sina friheter och rättigheter och det var inte ovanligt med vanvård och övergrepp.

Det fanns olika former av institutioner och placeringen utgick från vilken typ av funktionsnedsättning en person hade och hur samhället bedömde personens behov av vård, utbildning, kontroll eller isolering.

Personer med intellektuell funktionsnedsättning placerades ofta på större vårdhem eller så kallade anstalter där syftet var att ge dem tillsyn och vård. Men vården var ofta dålig och många utsattes för övergrepp eller tvångsåtgärder. Många klassificerade som “obildbara” och fick aldrig chansen till utbildning eller personlig utveckling.

Specialskolor

För barn med synnedsättning, hörselnedsättning eller dövblindhet fanns så kallade specialskolor där de tidigt placerades för att bo, få rehabilitering, utbildning och i vissa fall en yrkesutbildning. Någon större möjlighet att välja yrkesutbildning förekom inte utan valet var mycket begränsat och bestod av ett antal yrken som samhället ansåg vara lämpliga för dessa grupper.

Specialskolorna präglades ofta av hårda regler, strikt schemalagd vardag, aga samt mobbing från jämnåriga. Barn med rörelsenedsättning placerade istället på skol- och sjukhem där de skulle få sjukgymnastik, medicinsk behandling och utbildning. Den medicinska behandlingen syftade ofta till att göra personerna ”mer normala” och det genomfördes olika typer av smärtsamma operationer för att normalisera kropparna.

Många tvingades också att använda proteser, trots att dessa ofta försämrade personens rörelseförmåga och möjligheter till ett självständigt liv. Gemensamt för många som placerades på någon av dessa institutioner var att livet på institution satte djupa spår för resten av livet.

Kunskap saknas

Denna del av vår historia, där personer med funktionsnedsättning exkluderades från samhället, är viktig och en del av Sveriges kulturarv. Trots detta har inte gruppen synliggjorts på samma sätt som andra delar av befolkningen. Det saknas idag en allmän kunskap om dessa institutioner och om de allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter som skedde där.

Genom detta uppdrag vill MFD bidra till att öka kunskapen och synliggöra en viktig del av personer med funktionsnedsättnings historia. En historia som har haft stora konsekvenser för alla berörda och med långtgående konsekvenser för möjligheten att leva ett liv som alla andra.

Uppdragets syfte

Utifrån uppdraget har MFD:s övergripande syfte varit att:

• Öka kunskapen om de samhällsstrukturer, ideologier och politiska beslut som möjliggjorde institutionsvården.
• Öka kunskapen om förhållandena på institutioner, inklusive vanvård och övergrepp.
• Belysa vilka konsekvenser samhällets normer och människosyn kan ha och hur dessa har förändrats fram till idag.
• Väcka reflektion om samhällsstrukturer, normer, värderingar och om risken att hamna utanför om man inte tillhör den rådande samhällsnormen.
• Väcka reflektion om alla människors lika värde och rättigheter.
• Öka kunskapen om det historiska perspektivets koppling till nutidens värderingar och synsätt.
• Synliggöra det kulturarv som fortfarande idag påverkar levnadsvillkoren för personer med funktionsnedsättning. 
• Skapa möjligheter för personer med intellektuell funktionsnedsättning att reflektera och samtala kring den kunskap som presenteras i utställningen om institutionsvård.

Samverkan

MFD har samverkat med ett antal myndigheter, organisationer och andra aktörer:

• Forum för levande historia
• Funktionshindersorganisationer
• Östergötlands musem
• Riksantikavrieämbetet
• Forskargrupp